29.11.2017

Det förekommer i skolan, på gatan, jobbet, nattklubben, nätet, hobbyna... #dammenbrister


Nu jäklar händer det saker. Uppropet #dammenbrister är nu publicerat. 6111 underskrifter som kräver att vi bryter tystnaden i Svenskfinland. 800 vittnesmål om sexuella trakasserier. Vi kvinnor har fått nog. Det är inte längre okej med sexistiska skämt, trakasserier, tafsande, förminskande, våld etc etc. Nå det har väl aldrig varit okej men det har tystats ner. Ofta är det flickorna och kvinnorna som känner skammen av något en pojke eller en man gjort. Det borde vara precis tvärtom. Ja, fast egentligen borde sådant inte hända från första början.

Detta är så himla stort. Fast jag vetat att trakasserier är vardag för oss kvinnor så har #dammenbrister varit en ögonöppnare. Att få ta del av vad kvinnor varit med om. Jag tror att det är ganska många män som idag funderar på ifall de gått över gränser. Och det är bra, lite självrannsakan är väl aldrig fel.

Sorgligt nog är sexistiska skämt, tafsande etc. så vanligt att jag nödvändigtvis inte reagerar på det längre. Jag är så avdomnad när det gäller sådant. Det finns ute på gatan, i skolan, på nattklubben, på arbetsplatsen, i hobbyna.

Jag har haft tur och inte varit med om värre övergrepp. Men när jag nu funderar tillbaka så märker jag att jag nog flera gånger varit i situationer där det kunde gått riktigt illa. Det finns alltså många män som har friska gränser.

Jag tänker till exempel på resan till Kos. Jag var på resa med familjen och var kanske 18 år gammal. Via nätet träffade jag en finlandssvensk kille som skulle resa med sitt kompisgäng bestående av endast killar till Kos samma vecka. Jag träffade dem på deras hotellrum och for iväg på krogen med dem. Jag, ensam! I ett främmande land. Jag kände dem inte ens. Allt gick ändå bra. Och det är ju det som borde vara normen.

Jag minns bäst de första gångerna jag råkat ut för övertramp. Högstadiet var ju en riktigt hemsk tid. Flickor kallades horor (även av andra flickor) och pojkar drog i våra bh-band på ryggen. Det var liksom en lek.

Jag var 13 eller 14 år gammal och vi åkte till ett museum med klassen. Jag var klädd i svarta over knee-strumpor och en svart kjol. När vi var i garderoben för att hänga upp jackorna så kom en av "de coola" killarna i klassen och låste in mig mot väggen och satte plötsligt handen under min kjol. Hans kompisar stod bredvid och skrattade. Jag minns att jag blev både chockad och rädd. Jag kände skam. Jag minns att jag hade mens då och kände mig väldigt smutsig. Kanske var det mitt fel när jag hade klätt mig i kjol, tänkte jag.

När jag var lite äldre fick jag på nattklubben höra av en kille att han kunde se på sättet jag dansade att jag är bra i sängen. WTF?

När jag jobbade i kundservice fick jag höra ett och annat av män, i synnerhet äldre sådana. Usch.

Jag har varit med om obekväma situationer på jobbet. Men man vill ju inte vara fiilisdödaren som säger till.

Det är de som gör dessa övertramp som ska känna skam. Inte vi som blir offer för dem.

Jag har tänkt väldigt mycket på mina barn. Nu när jag har en dotter så har jag riktigt ont i hjärtat när jag tänker vad hon kommer att få stå ut med. Därför känns det så himla bra att det händer saker. Om tio år har det säkert skett förbättringar.

Jag funderar mycket på min son och vad vi ännu ska lära honom. Om vad som inte är okej. Dels för honom att göra men även för andra att göra åt honom. Han ska kunna lita på oss vuxna, våga berätta. Inget ska tystas ner.

Det är vi som har barn nu som kan påverka hur det blir i framtiden. Vi kan lära dem. Om vi alla gör det så är världen nog en bättre plats för kvinnor i framtiden. Låt gubbsliskeriet utrotas.

Jag på min 18-årsdag på stamstället Ale-pub. På det dansgolvet förekom nog mängder med övertramp.




Ei kommentteja :

Lähetä kommentti

Roligt att du kommenterar!