15.8.2018

Det som är överkurs för en är vardag för en annan. Som att handla mat utan bil till exempel!

Ibland är det nog humor när jag upplever mig själv som en supermorsa när jag lyckas genomföra något som är vardag för andra. Igår hade jag igen en sådan moment.

Saken är alltså den att när vi handlar så kör vi alltid med bil till butiken. Vi handlar max två gånger per vecka så det blir ganska mycket grejer de gånger vi far till butiken (Prisma-perhe!). Vi har också haft som vana att handla utan barn för att det inte ska vara så stressigt. Nu är Kevin redan så stor att med honom kan man handla lätt utan desto mer drama eller utbrott.

Nå igår ekade det tomt i kylskåpet. Något skrapade jag ihop till lunch men för middag fanns inte så mycket. Jag beslöt att vara "supermorsa" och promenera med Melissa till butiken. Hon kan nog oftast bete sig men ibland blir hon lite högljudd och orolig. Mest nervös var jag ändå över hur jag skulle få hem alla grejer.

Samma dag råkade jag träffa en gammal klasskompis. Hon har fyra barn och ingen bil. Hon lyckas ändå handla mat åt sin familj och rouda hem allting, oftast då säkert med det minsta barnet i vagn.

Så jag tänkte att nog ska jag också klara det! Det är ju vardag för jättemånga barnfamiljer! Så for jag iväg, med ryggsäck, tom skötväska och tygkasse. Och lite svettigt och tungt var det ju nog på hemvägen men allt fick jag hem. Och jag köpte säkert mindre än jag skulle ha köpt om jag varit med bil. Okej, mjölken kommer snart att vara slut men jag orkade inte köpa flera liter som vi brukar.

Det som är överkurs för en är vardag för en annan, hahaaa!

Fick till och med ett stort paket blöjor transporterat!

Inne i kassarna finns det jag köpte. Känns som mycket mindre än vanligtvis men räcker kanske inte för lika många dagar heller.


14.8.2018

Om att börja förskola och lämna dagisvuxna efter sig

Idag har mitt flöde fyllts med små förskole- och skolbarn. En riktigt stor dag för många! Även lite större barn börjar på nya ställen, högstadier och gymnasier/yrkesskolor.

Också Kevin börjar förskolan. Det är givetvis en stor grej i hans dagliga liv. Nya rutiner i vardagen, nya utrymmen och lite nya kompisar. Men ärligt sagt känns inte förskolestarten som en superstor grej för honom. Vilket är endast positivt. Han fortsätter i samma byggnad som förut. Han har redan hängt mycket i förskolans utrymmen i början av sommaren och de senaste veckorna. Han är omringad av sina vänner. Han känner de vuxna.

Min stora lilla son! Som inte vill dra fast hupparens dragkedja för "han är coolare om den är öppen".
En av orsakerna till att vi ville att han skulle börja på det dagis där han gått var förutom trafikförbindelserna också det att förskolan och skolan är i samma byggnad. Givetvis är det hössligare än på ett mindre dagis men han känner sig van och trygg där. Han kommer att gå många år i det huset.

När han började visste vi ju inget om personalen. Men vi har varit så otroligt nöjda med dem och de har känts som en mycket viktigt del av vårt liv och Kevins utveckling. Vi har nu lämnat bakom oss tre härliga egenvårdare. En från gruppen för under tre åringar, en från gruppen för över treåringar och en från den senaste gruppen för femåringar.

Det känns lika vemodigt varje gång han går vidare för vi har haft ett så otroligt bra samarbete med dem alla. Vi är så väldigt tacksamma över hur bra de tagit hand om vår lilla son och sett honom som den han är. Detta trots att de har händerna fulla med arbete.

Nu blir det igen nya vuxna men även de är bekanta från tidigare. Och som tur ser vi de andra på gården ibland. Och så får vi hoppas att Melissa får en plats på samma dagis och att vi kan fortsätta vårt fina samarbete sedan.

Tack till er alla pedagoger som har hand om dem som är vårt lands framtid!

10.8.2018

I morgon är det ett år sedan hon kom till oss

I morgon fyller vår lillis ETT ÅR!!! Det känns som året bara swischat förbi men samtidigt känns det som hon varit hos oss länge. 

Idag för ett år sedan var jag ganska nervös. Nästa dag skulle jag in för att snittas. Den spänningen och den underliga känslan när vi körde till Kättären kommer jag aldrig att få uppleva igen. 

Jag måste lägga denna bild även på bloggen. Första knäpptes för exakt ett år sen och den andra idag. Ganska mycket har hunnit hända under året!


Och här ännu bilder på när vi försökte knäppa en vettig bild idag. Hon har nog fart på!











9.8.2018

Den sista semesterveckan

Semestern tog slut för någon vecka sedan men jag har inte skrivit något om den sista semesterveckan. Här kommer en update.

Vi hälsade på mina farföräldrar. Det råkade vara rusning hos dem just då.

Vi gjorde en daytrip till Borgå. Förde barnen till polisstationen där för vi beställde ju pass åt dem. Och underåriga måste tydligen visas upp. Ingen chans att få en tid relativt snabbt till Böle polisstation. (Varför har de stängt alla andra ställen i Helsingfors???)

Efter polisstationsbesöket blev det lunch på Rosso eftersom det är barnvänligt med lekhörna och allt.

"Ge mig lite pizza!!!"

Rusketusraidat hahaaa!

Lite promenerade vi i gamla stan fast det var hett och guppigt med barnvagn. Hälsade även på en vän i Bohemia.

Han fick en slickepinne.

Fjanteri.

Vi hängde ännu en stund i Muminparken.

På lördagen körde vi till Pyhtää där vi stannade en natt.

Där fanns även den minsta sötisen! (som blev stucken av en geting två gånger och måste åka till Kotka sjukhus. HUJ det var hemskt! Men allt slutade bra som tur.)

Båtåkning blev det givetvis.

Melle höll oss busyga och svettiga.

Vi badade bastu. Fast det var nästan för hett för det. Jag skulle hellre ha legat i havet och guppat på Kevins simring.

Hon vaknade givetvis megatidigt. Många timmar innan resten av sällskapet. Jag satte henne framför teven där hon satt nöjd en stund.

Sen försökte jag hitta på andra aktiviteter åt actionbabyn.

På söndag blev det ännu en tur ut med båten.

Det fläktade skönt.

Här hade dagis redan börjat men på måndag kväll var vi ner till vår lokala strand för att äta glass och hänga.

Det var helt skönt.

På tisdag kväll blev det ännu afterdagis simning på beachen. Skönt.
Det var den familjesemestern. Nu är vi redan andra veckan in i vardagen. Nästa vecka börjar det på allvar då förskolan startar. SPÄNNANDE!

8.8.2018

Lasten Extremerun

På veckoslutet deltog Kevin + kusin i barnens version av Extremerun. Det var ett roligt evenemang men lite gråt blev det såklart också. Alla kan ju t.ex. inte få en pokal. Alla fick medalj dock. Och sockervadd och popcorn. Ändå var det flera barn som grät. 

Jag tycker rutten kunde ha varit aningen längre. Det tog inte många minuter för barnen att genomföra den. Bästa hindret enligt Kevin var bilen som man skulle klättra över. Han var helt salig. Hindren var kul men vattenhindret var jättedjupt för så här små barn. De var våta upp till midjan. Kevin ville dock skippa vattenhindret. Vilket var helt jees för min del. Han hade inga bytesskor med sig, vi visste inte om vattenhindret. 

Men annars var det mycket spännande. Melissa var också med och hade sitt eget Extremerun när hon bara ville gå och gå. Efteråt stannade vi ännu i Angry Birds parken en stund. När vi kom hem var åtminstone jag helt slut, heh!






































6.8.2018

Livet borde vara mer som en musikal



Såg Mamma Mia - Here we go again idag tillsammans med min mamma. Satt med ett fånigt lyckligt flin och åt popcorn för jag älskar ju musikaler (och Abbas musik) men ville nog också storgråta några gånger. 

Det borde vara förbjudet att se Mamma Mia och vara tvungen att sitta stilla och hålla käften. Jag får alltid sån himla lust att dansa och sjunga. 

Jag började igen fundera att livet borde vara mer som en musikal. Det skulle vara helt sjukt roligt! Tänk att du skulle sitta och tala om dina kärleksbekymmer åt dina kompisar och de plötsligt skulle stämma upp i en sång innehållande goda råd. 

Eller att du skulle sitta på en restaurang och plötsligt skulle din partner börja sjunga och alla servitörer skulle hänga med. Plötsligt skulle även de andra gästerna stämma in och samtidigt utföra en avancerad koreografi. 

Eller att fester skulle vara sådana att alla skulle dansa och sjunga (såklart skulle en koreografi vara involverad (PLUS fyrverkerier!!!)) istället för att stå längs väggarna med sina ölstop. 

Eller när man skulle åka Sveaborgsfärgan så skulle alla passagerare plötsligt börja sjunga och dansa (Gung i kajutan-inspelningarna påminde faktiskt om denna scen i filmen, kanske då det närmaste musikalfiilis jag kommit i mitt liv, hahaaa!)

Men inte är det ju så. Hmpf. Men nästa gång vi grälar här hemma tänker jag ställa mig vid fönstret, titta ut i fjärran med en ledsen min och börja sjunga någon melankolisk låt. Det är väl det närmaste musikal jag kan komma i mitt liv. Be prepaired 3jorn!

3.8.2018

Så blev det när vi knäppte passfotona själv



Våra båda barn behöver pass. Kevins gick ut och Melissa behövde sitt första. Vi ska nämligen resa till Mallorca om 1,5 månad.

Att skaffa pass är inte billigt. 50€ för själva passet och FRIIKIN 25 euro för passfoton där man alltid ser misslyckad ut. Detta gånger två.

Jag har jobbat på fotobutik i flera år när jag studerade. När jag började så kostade passfotona 9,90 euro. Sedan höjdes de med några euro om jag minns rätt. Jag är inte bra på matematik men har passfotona inte blivit typ 150% dyrare. Crazy. 

Nå i dagens läge skickar fotobutikerna fotona elektroniskt till polisen så det tar ju lite resurser av dem. 

Jag råkade läsa någonstans att man riktigt bra kan ta passfotona själv. Jag ba: Herregud en av oss är fotograf till sitt yrke, nog ska vi lyckas ta passbilder på barnen och spara 50 euro till matkassan. 

Så vi läste på och det kom fram att det inte är hemskt svårt att ta ett passfoto. Man kan faktiskt göra det med mobil bara man ser till att avståndet är rätt så ansiktets proportioner inte förvrängs. Sen ska man se till att det inte blir skuggor i ansiktet och så måste bakgrunden vara jämn och vit. 

Det finns en webbtjänst, epassikuva.fi där man sedan kan beskära bilden så att ansiktet blir rätt storlek på bilden. Där via kan man också skicka in fotot till polisen elektroniskt. Även bra instruktioner för att ta foto finns på deras sida.

Att fota Kevin var ingen match. Men Melissa. Alltså vi var helt svettiga när vi hade fått ett foto på henne där hon tittade in i kameran och såg relativt normal ut. Vi skrattade under fotosessionen så att tårarna och svetten rann.

Vi fotade barnen på Kevins säng och vi försökte ha henne och stå där men hon trodde det var en lek och hon fällde sig ner på sängen om och om igen. Vi hade på en elvisp bakom 3jorn som fotade om hon skulle bli lika förvånad och fundersam över den som en timme tidigare då vi vispade grädde. Men nej, det var inte så spännande längre. Men jo, ett dugligt foto blev det och vi var nervösa över om fotona skulle gå igenom hos polisen. 3jorn fotade med sin systemkamera och använde också blixt för annars hade barnen fått skuggor i ansiktet av ljuset från fönstret.

Igår kom passen så fotona dög åt polisen. Hurra!