7.4.2018

They are back



Nå nog var det ju ganska tyst och stilla när dom två små var borta. Vi var på Ludovico Einaudis konsert på Finlandiahuset på fredag. Sedan kom vi hem. Och jag sov så gott så gott. Igår promenerade vi en timme i solen och stannade på café på stranden. 

När vi hämtade barnen från min mamma och hennes man så var det första min mamma sa åt mig: "Jag förståååår inte hur du hinner med allt!! Jag har inte ens hunnit slänga en blick på min telefon." Hon syftade på meddelandet som jag hade skickat fyra timmar tidigare. Hon hade inte märkt det för hon hade konstant haft något att göra. 

Vi fick rapport över hur det hade gått och när vi talade om Melissas natt så sa min mamma: "Alltså det är inte underligt att du är trött. Hon hade ljud jätte många gånger på natten."

Jag märkte att dom där meningarna betydde väldigt mycket för mig. Att liksom få bekräftelse. Att vara hemmamamma är ju möjligen det mest otacksamma jobbet i världen. Man håller på som en dåre men sällan får man något tack. Sällan bekräftar någon ens fiilisar. 

Missförstå mig inte. Jag skulle inte villa byta bort detta just nu. Jag trivs fortfarande hemma. Men dethär (tillsammans med att man inte får äta jobbets lunch) är definitivt av de sämre sidorna i hemmamammalivet. 

Ei kommentteja :

Lähetä kommentti

Roligt att du kommenterar!