25.10.2018

Om ensamhet, vänskap och barnfamiljskarusellen. Och lite också en kontaktannons.

Det har varit mycket snack om ensamhet i och med Svenska Yles satsning. Det är ett ämne jag funderat mycket på nu när jag varit hemma i snart 1,5 år.


Det är ju så att hemmamammor ofta lider av ensamhet. Man saknar någon vuxen att prata med på dagarna. Ibland kan den förändrade livssituationen göra så att man tappar kontakten med gamla vänner, men ofta hittar man också nya.

Helt ärligt så gillar jag ju ensamhet. Men bara i passliga portioner. Nu när man inte jobbar så måste man ju verkligen satsa för att få träffa folk och umgås. Komma bort hemifrån.

När K föddes så var jag den enda av mina närmaste vänner som hade barn. Alla andra fortsatte sitt liv som vanligt. Jag kunde ibland känna mig utanför och det kändes jobbigt att man måste fixa så mycket för att komma ut och träffa dem. Det var liksom inte bara att fara iväg som förut plus att jag hade väldigt dåligt mammasamvete när jag var borta. Jag fick också nya vänner som var i samma livssituation vilket nog var en livlina. Dem kunde jag träffa dagtid.

Nu när jag är hemma för andra gången så har faktiskt de flesta plötsligt barn för det har varit en galen babyboom i min bekantskapskrets. Och det har ju varit super med många kompisar som är mammalediga samtidigt. Man har möjlighet att träffas dagtid tillsammans med bebisarna.

Det som däremot visat sig bli svårare är att komma ut kvällstid med kompisarna. Alla är så fast på sina håll. Och hur mycket jag än älskar min familj så vet jag att jag behöver komma bort och vara bara mig själv och umgås med folk utan att hela tiden måsta hålla öga på någon eller bli avbruten. Just nu är det nog väldigt tyst på den fronten. Jag tror det var i slutet av augusti som jag senast träffade en vän på stan kvällstid. Inte ens min födisskumpa blev av. Men jag hoppas så innerligt att detta i något skede kommer att ändra för jag saknar mina vänner och kompisar. 

Jag har till och med funderat om jag blir ghostad. Är det något fel på mig? Hoppas inte. 
En ensam hemmamamma här hej!

I dagens läge har ju alla så fullt upp och är så stressade. Så när man råkar se en kiva kompis på stan så blir det alltid: ”Hej men vi måste ses! Vi går på skumppa någon dag! Kanske nästa månad. Oj det skulle vara så roligt! Vi måste återkomma!”. Och så återkommer ingendera.

Jag är kanske lite en sådan person att jag tycker att om man säger något så ska man hålla fast vid det. Säkert har jag inte själv alltid gjort det men jag försöker med jämna mellanrum nå ut till mina kompisar. Fråga hur det är och om de vill ses. Det känns ganska ofta som att jag är drivkraften. Det har jag funderat mycket på de senaste månaderna. Att folk säger att de vill ses och hålla kontakten men sen gör man inte så mycket för den saken. 

Detta är absolut ingen kritik mot någon. Alla gör ju som man tycker. Det jag försöker säga är att om man tänker på en person, kanske tänker att det skulle vara kul att ses. Ta då kontakt med den personen. Istället för att bara fundera. Det betyder så himla mycket att någon tar kontakt och kommer ihåg en. 

Visst, när man hoppar in i barnfamiljsvardagskarusellen så har man så väldigt lite tid. Och det är naturligt att en del vänskaper trillar av på vägen. Vilket är väldigt synd, men så blir det. Och när alla har barn så måste man jobba mycket mer för att ha kontakt och ha kvar sina vänner. För mig är vänner väldigt viktiga och jag får energi av att träffa dem. Det är viktigt för mig att veta hur mina vänner mår och höra deras tankar. Vad som händer i deras liv. Jag mår alltid så himla bra efter en kväll på stan med en vän. Det är svårt att förklara men det blir liksom en energiboost och man får också mer energi att orka med hemmamammavardagen.

Men för att återgå till det jag nämnde först, ensamhet. Jag känner mig nog ensam ibland. Snart börjar flera mammalediga vänner jobba och jag är aningen orolig hur jag ska klara mig utan dem på våren. Det jag egentligen saknar är en kompis som skulle bo nära oss. Som man kunde träffa på kort varsel. Ses i lekparken. Dricka kaffe hos varandra. Utan att det blir så omständigt med långa resor hit och dit. Tyvärr finns det ingen sådan här nära.

Ingen har heller varit ute på gården samtidigt som vi på dagarna. Det är så sjukt tråkigt att vara ute på tumis med en ettåring. Det skulle vara så kul att kunna snacka med någon då. Till någon lekpark har jag inte ännu släpat oss. Den närmaste brukar vara ganska tom och den lekparken som har verksamhet är helt förfallet och har inte ens några inneutrymmen för tillfället.

Jag älskar dig mitt barn, men att stå vid sandlådan är nog ganska tråkigt i detta ruskiga väder.
Jag har ägnat de senaste åren åt självanalys. Fast jag ser mig som en introvert människa så har jag ett starkt behov till sociala sammanhang. Men jag måste ha en balans i det. Nu som mammaledig känns det att den sociala mätaren ligger på minus hela tiden. Och då har jag ändå försökt träffa mycket kompisar om dagarna.

Men jo. Det var den senaste veckans funderingar. Denna vecka har jag inte haft någon inbokat träff och har nog känt mig mer ensam än vanligt. Och har nu faktiskt nästan inget inbokat de kommande veckorna heller för jag inte riktigt orkat ta tag i saken. Träff, anyone? Kvällstid, anyone??

Igår när jag satt på metron så stötte jag på ett inlägg som en gammal bekant har skrivit, Kun kaikki muut tuntuvat olevan niissä kuuluisissa ruuhkavuosissa mutta itsellä ei olisi muuta kuin aikaa. Om samma tema, men hon är i en väldigt annan livssituation än jag. Alla vänner springer i ekorrhjulet som dårar och det finns inte tid. Sorgligt att livet ska vara så. Jag tycker definitivt att vi behöver tala mer om ensamhet (tur att jag fick sitta hos min shrink igår och fundera på detta). Alla känner väl sig ensamma ibland?

8 kommenttia :

  1. Ja! Jag är inte ens mammaledig, har inte barn (ännu, hoppas få någon dag), men känner så ofta att jag önskade att någon hörde av sig till mig och att det inte alltid var jag som måste höra av mig till mina vänner för att det ska bli av att ta en kaffe eller gå på något evenemang tillsammans. Känner mig väldigt ofta ensam i just det och har gjort det mer eller mindre hela livet: det är alltid jag som måste höra av mig till folk, aldrig någon som hör av sig till mig och frågar om jag vill komma med på något. Och då börjar man ju fundera på om det är nåt fel på en, när man aldrig blir påtänkt och medbjuden.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag vet exakt hur det känns. :( Jag tror att detta i mitt fall delvis beror på att jag har vänner från så många olika livsskeden. Ända från dagisåldern till sådana jag träffat i arbetslivet. Så jag har inte egentligen något kompisgäng som skulle träffas ofta. Och så tror jag att det bara blivit så att jag ofta är den som försöker få till stånd träffar. Visst har jag vänner som kontaktar mig men mest känns det att det är jag som tar tag i saken. Och nu när jag är mammaledig så känns det bara extramycket när jag har så mycket tid att grubbla på dagarna :P Är man i arbetslivet hinner man inte fundera på saken så hemskt mycket.

      Poista
    2. Ja, jag tror det är samma för mig, mina närmaste vänner är också alla från olika livsskeden, och få bor i samma stad som mig, så det är inte så lätt att bara spontant fara på en kaffe utan det kräver lite planering. Och jag har alltid varit en sån som planerar och styr upp, så många räknar väl kanske att jag hör av mig när jag vill ses, och så blir det lite en ond cirkel av det hela. Kan tänka mig att det känns extra mycket när man inte ens har den dagliga kontakten till kollegorna!

      Poista
    3. Låter ju helt som jag! :D

      Poista
  2. Jag förstår dig precis! Jag var så ensam när jag var hemma med båda barnen. Men jag behövde jobba så jag återvände till jobbet när E var 1 och när O var 9 månader. Mitt huvu stod inte ut med att vara hemma. :D

    Men skulle säga ännu detta om extrovert vs. introvert. Det finns inte skillnader i att uppskatta ensamhet mellan extroverta och introverta (eller inom dimensionen extroversio, för det är en dimension, inte bipolärt). Människor i den lägre ändan av introversion uppskattar ensamhet till samma grad som människor i den högra ändan av extroversion. Uppskattning av ensamhet beror alltså inte på detta personlighetsdrag utan på behovet av autonomi och andra saker. Som vanligt är detta mycket komplicerat men detta är nu en snabb förklaring. :) Så det är helt vanligt att som mera introvert ändå vela träffa människor. Det som också är viktigt är att ett personlighetsdrag stämplar inte dig. Det beskriver tendenser att bete sig över ett medeltal situationer, inte en specifik tendens i en viss situation. Så du kan bete dig på ett visst "introvert" sätt i en situation men på ett annat icke så introvert sätt i en annan situation.

    Meningen med denna kommentar var att stöda dig och dina tankar och känslor. Som jag skrivit förut så har vi haft liknande tankegångar (jag hade förlossningsdepression med E och har nu gått 1.5 år i terapi pga burnout (som egentligen har sina rötter i hela min barndom)) och jag sku gärna träffas nån dag, om du sku villa pratas. Men jag förstår att det inte är lätt att sätta sig ner och prata med någon främmande som tar kontakt via en blogg. :D

    Sköt om dig!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag tror att jag varit lite lost med mig själv efter min crash för jag har så tydligt av de båda dragen i mig. Så jag har haft mycket att fundera på när jag försökt komma underfund med vem jag egentligen är.

      Nu blev jag väldigt nyfiken på vem du är. Vi känner inte varandra? Vi kunde nog förstå varandra bra verkar det som. Om du vill så kan du fast skriva åt mig via bloggens fb-sida så kan vi ju kolla om vi skulle få till stånd en träff. Eller om du vet vad jag heter så går det bra att skriva direkt via min personliga profil :)

      Poista
    2. Jag kontaktade dig via din personliga fb :)

      Poista
  3. Jaha, hittade några fel i min text... "lägre ändan av extroversion" skulle det ju stå..

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!