22.11.2018

Jag vet när jag ska säga stopp

Bild från solen. Mallorca i september 2018.

Det talas mycket om mental hälsa nu. Det är ju Mentalhälsovecka och allt.

Jag har ju skrivit öppet om mitt mående på denna blogg. Och folk i min generation är allt mer öppna med psykisk ohälsa. Det är en bra sak. Vi ska kunna prata om det. 

Någon gång har jag funderat att är det dåligt att jag varit öppen? Jag har själv alltid tyckt det är en bra sak men jag är inte säker om alla är av samma åsikt. 

Om jag skulle söka jobb till exempel. Och det skulle komma fram att jag haft mild depression och varit utmattad. Hur skulle en potentiell arbetsgivare se på det? Det vet jag inte. 

Jag citerar vad Heidi Hakala sa på en föreläsning här om dagen. Är det inte bättre att anställa en som en gång lidit av utmattningsdepression och som därför har lärt sig sina gränser, än en som inte har det och möjligen är en tickande bomb?

Exakt det är även min åsikt. Fast jag kanske inte är helt till hundra procent återställd än (nog på god väg) så vet jag nu var mina gränser går. När jag ska säga stopp. Det är definitivt en av de positiva sidorna med allt det jag varit med om. Jag kan lyssna på min kropp och mitt psyke. Jag har större självkännedom. Det är en viktig resurs i arbetslivet. Och även i privatlivet.

Det tycker jag. Vad tycker ni? Har ni någon gång blivit diskriminerade eller fått höra negativa kommentarer i arbetslivet av denna orsak?

PS. Jag började igår läsa Heidi Hakalas bok Bara lite till. Har läst 100 sidor. Shit så hög igenkänningsfaktor!! Jag får lite ångest hela tiden men samtidigt är det skönt att läsa eftersom jag inser att det finns många som haft liknande känslor som jag.




Ei kommentteja :

Lähetä kommentti

Roligt att du kommenterar!