5.7.2019

Midsommarens fotoskörd


I år firade vi en traditionell Paradismidsommar. Då var det ännu sommar och varmt till skillnad från nu. Vi hängde mycket på stranden och på den nya trampolinen. Härligt med kompisar både för barnen och oss vuxna. Här kommer en bildkavalkad. De är fotade av 3jorn. Jag är osäker om jag hann fota ett enda foto med min egen kamera, hahaaa!

Kändes som riktig sommar och hon älskade stranden och att vara ute hela dagarna.

Vattnet var så varmt att jag simmade. Det händer inte ofta!

Det blev också båttur med kusiner och småkusiner.

Kusinerna på Björnsö. De trivdes så väldigt bra ihop.

Spännande!

Min midsommartjej!

Farbror är alltid en hit!

De envisades med att dricka ur likadana glas som vi vuxna.

Jag köpte krocket som jag såg fram emot att spela. Men inte hann jag. Hon däremot spelade mycket.

Strandliv. Här står jag och övervakar.

En glad liten.

Ibland hann han kramas lite.

Och några gånger hann jag testa mitt bräde!

Kusinlyfe!

Kusinlyfe!

Ute med Famos båt.

Hon älskar Famos uppmärksamhet.

När barnen lagt sig på kvällen stod jag på brädet en stund. Skönt!
Tack igen till svärmor och alla i sällskapet för en fin midsommar!

20.6.2019

Bra att tömma det negativa ur huvudet innan semestern

Jag är en av de människorna som tycker man ska få dela med sig även av sämre fiilisar om man känner för det. Någon kanske tycker att man är en klagare och jåmare om man gör det men i dagens digitala flöde behövs det nog en mer realistisk bild av livet än den som många ger på some.

Ungefär så här känner jag mig. Den här stackars bilen står på Degerö vid gamla köpcentret.

Man ska få klaga. Visst är man tacksam över allt man har men livet är inte endast lätt och kiva och städigt och snittblommor konstant. Jag är verkligen ingen människa som lever på rosa moln hela tiden. Visst händer det ibland men oftast är jag mer av en realist. Kanske också en pessimist ibland.

De senaste veckorna har varit otroligt tunga för mig psykiskt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske alla de sömnproblem som den lilla har och två års nattuppvaknanden i bagaget. Jag har liksom ingen reserv att ta ifrån och ibland känns det ärligt sagt att jag ska gå under efter en natt då jag vakat med henne i flera timmar. Jag känner att jag inte kommer att klara följande dag.

Igår var det riktigt hemskt. Jag hade lust att vråla så hårt jag kan och slå alla aggressioner ur mig. På Facebook skrev jag att jag skulle behöva ett ljudisolerat mjukt rum där jag kunde härja på en stund. Det skulle säkert kännas så bra efter det. Man förväntas ju bara ta emot barnens vrålande och så ska man vara så jäkla vuxen och sansad fast man känner att man håller på att explodera. Sen ska man ännu lyckas med alla vardagssysslor där emellan. Mitt stubin blir så jäkla kort om jag har sömnbrist.

Jag hatar att jag blir sådan. Vi har försökt allt med hennes sömn. Det känns liksom att man inte alls har någon kontroll över detta.

När jag är slut och trött märker jag också att jag får andra problem. Jag lider ju av någon form av social fobi ibland. Det är svårt för jag har ett stort behov av sociala kontakter och interaktion med människor men samtidigt lider jag av social fobi. Jag njuter av att få diskutera med en eller två människor men större grupper med människor jag inte känner bra är svåra för mig.

Jag var på en firmafest i fredags och där kände jag väldigt stor ångest. Delvis pga. tröttheten men också det att jag varit borta i två år och inte hade riktigt någon grupp som jag hörde till och det kändes att jag inte hade någon att hänga med. Jag ville väldigt mycket gå på festen men det var en tung kväll för mig i slutändan. Jag var väldigt ledsen hela helgen efteråt.

På firmafest

Det känns liksom att jag inte längre vet hur jag ska vara i sådana sammanhang när jag varit hemma så länge. Och det blir inte lättare av att jag inte riktigt känner att jag hör någonstans på jobbet. Jag hoppas detta är något som kommer att lätta när jag i augusti får börja med nya arbetsuppgifter i ett nytt team. Min arbetsbild har varit så splittrad i många år att jag verkligen saknar att få jobba i ett team där man har något med varandra att göra.

Idag är faktiskt min sista normala hemmamammadag. Nu börjar semestern och för en hemmamamma innebär det ju tyvärr mer jobb. Jag har inget ekorrhjul att ta paus ifrån utan det känns som semester blir mer jobb för mig än den vanliga hemmamammavardagen varit. Det är så tråkigt att det känns så.

Måste hitta på sätt att få det att kännas roligt men det är svårt att satsa på det när man är så trött. Vi får se hur det blir.

Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag inte uppbyggd så att jag skulle orka vara med en annan person 24/7. Jag behöver lite luft. Jag behöver andra intryck.

Därför är det väldigt bra att jag börjar jobba mer i augusti. Vi behöver nog alla det. Det känns ändå skönt att jag hade möjlighet att vara hemma så länge att det blev tillräckligt. Att jag inte behövde börja jobba ännu då när det inte kändes bra (Visst har jag jobbat en dag i veckan vilket nog varit en stor räddning för orket). Men i augusti har jag varit i huvudsak hemma i ca. två år och två månader. Nu behöver jag något mer. Hur det sen blir med att jobba om hon fortfarande inte sover på hösten så vet jag inte.

Idag är vår sista dag!

Det blev nu en liten avautuminen för att få ut det som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Har skrivit detta med tårar i ögonen och känner mig verkligen fragil. Men det är säkert bra att spy ut lite innan semestern. Tömma hjärnan liksom lite. Den brukar ju gå på övervarv.

Nu hoppas jag på en såndän Instagramvänlig semester. Fint väder, glada och snälla barn, smältande glassar, kärlek, skumppa med härliga vänner, lite resor, blommor osv. Vem vet, kanske semestern ändå gör bra för mig fast det nu känns tungt. Kanske är det bra att bryta de vanliga vanorna och rutinerna lite. Vi får hoppas det blir så. Samtidigt vet jag att livet aldrig är Instagramvänligt konstant.

Ha en riktigt skön midsommar alla ni som orkat läsa och hoppas ni får en fin sommar! Men kom ihåg, det är okej att det inte alltid är perfekt och fint och Instagramvänligt! Så är det i riktiga livet.

18.6.2019

Barnens födisönskemål anno 2019

Det börjar vara den tiden på året då barnens födisar närmar sig och därmed också deras gemensamma kalas. Stackars Melle blir firad över en månad innan hon fyller men det spelar knappast någon roll nu när hon ännu är så liten. När hon är äldre är det sen kanske en annan sak.

Men frågorna om gåvoönskningar börjar komma så jag tänkte igen fixa ett inlägg om vad barnen önskar sig, kan tänkas uppskatta eller behöver.

Vi börjar med Kevin.

Pokemon är stort i hans liv fortfarande. Pokemonkort är alltid uppskattade men han fick MASSOR av dem på sitt kompiskalas.

Alla Pokemon-leksaker är säkert pop. Dessa Pokemon Battle-set har han tittat på på Itis Stockas leksaksavdelning. Men OBS, Pikachu är inte in. Det är en så sliten karaktär, hahaha.
Förutom Pokemon så har han egentligen inte önskat så mycket leksaker. Vissa sorts mjukisar gillar han, t.ex. Squeezamals.

Något spel kunde vara kul för semestern. T.ex. Arvaa kuka kunde han gilla eftersom han spelat ett LasseMaja spel på ipaden som har samma princip.

KLOCKAN SKAFFAD. Annars har han i något skede sagt att han skulle villa ha ett nytt armbandsur för hans förra klockor är slutanvända. Men obs, han ska alltid vara cool så något som inte är hemskt barnsligt kommer troligen att komma bäst i användning, heheee. 

HALSBAND SKAFFAT. Han har också önskat sig ett halsband för han har inte ett enda.

ÅKARMBAND SKAFFAT. Han skulle säkert också uppskatta ett åkarmband till Borgbacken. Om han fick ett armband i gåva kanske vi skulle ha råd att föra honom dit. :D

Och sedan Melle! 

Hon har inte så många egna önskningar men jag har funderat vad hon kunde tänkas gilla.

Hon är intresserad av djur, särskilt hundar. Så jag tänkte att hon kunde gilla Schleichs små djur. Hundar då speciellt, men också andra "vanliga" djur. Katter, kossor, får, grisar etc. Annat hundrelaterat gillar hon säkert också.

Hon sköter om sina dockor. Oj så hon sköter om dem och kramar dem och pussar dem. Så något som har med dem att göra kunde också vara kul för henne. Hon har Kevins gamla BabyBorn-docka så kanske något till den skulle vara kul. En dockvagn har hon redan.

Hon tycker också om att leka i sitt kök så något till köket kunde vara kiva. Lekmat, eller kärl, eller kanske någon hushållsapparat. En brödrost har hon men den är sönder och fungerar inte.

Kanske kunde hon snart gilla modellera? Men kanske då en giftfri variant för det finns säkert ännu risk att hon sätter det i munnen (t.ex. Ailefo?). Man lär ska också kunna göra giftfri modellera själv, men tror ni att jag orkat? Hahaa.

Annars har hon ju mycket hår, så alla hårsnoddar (små!) och spännen är välkomna. Hon gillar också halsband och armband.

För håret skulle hon behöva en till Tangle Teaser. Vi har en men den är ju alltid på villovägar när den behövs.
En led-ficklampa för barn kunde hon gilla.
Vi har haft mycket problem med att få hennes tänder borstade. Kanske skulle hon bli mer intresserad om hon hade en eltandborste, precis som brorsan sin.

HALARE SKAFFAD. Till hösten skulle hon också behöva en ordentlig halare när hon ska börja dagis. Jag är ganska förtjust i denna Reimas halare som heter Bloom

Ett par ordentliga skor skulle också vara bra för hösten. Just nu har hon någo begagnade som jag köpt för fem euro. Reimas Patter-skor är fina. Vikings skor brukar också vara bra.

Oj så det ska vara roligt med kalas. Även Melle verkar förstå konceptet med paket för hon ville öppna sin kusins alla paket. Kusinen som fyllde ett år var inte själv alls intresserad, hehee.


7.6.2019

Avvänjningen av tutten (nappen) gick inte som på Strömsö

Vi tog bort tutten (nappen) av Melle förra lördagen. Hon är ju nu ett år och tio månader gammal. Vi tänkte att vi måste ta bort den nu i god tid innan dagisstart eller då vänta till slutet av året. Vi tänkte om hon skulle sova bättre när hon inte kanske skulle vakna till att tutten faller ur munnen. Dessutom har hon aningen öppet bett som jag blev oroad över (kan ju hända att det inte beror på tutten utan bara på att hennes tänder är så).

Kevin var 2,5 år när han gav sina tuttar åt julgubben. Jag minns inte att det skulle ha varit hemskt mycket problem då. Men nu! Oj shide! Hon har svårt att somna och komma till ro när hon tidigare somnade utan problem. Några nätter har hon sovit helt men de flesta har hon skrikit. Nu har hon några morgnar vaknat vid fem och inte somnat om. Förr vaknade hon 7-8-tiden. Visst, idag kanske hon vaknade för hon hade varmt för det är väldigt varmt. Man kan ju inte veta vad problemet var.
Sista bilden på henne med tutten i munnen. 


Så nu funderar jag hur länge man ska hålla ut? Tog vi bort tutten i ett dåligt skede då hon inte själv var färdig för det? Eller är det bara hennes temperament som gör det svårare denna gång. Kevin var ju nog lite äldre och förstod att tuttarna skulle till tomtebebisarna. Melle kanske inte skulle ha förstått, jag vet inte?

Pratade om saken med 3jorn i morse och han tyckte att vi inte kan ge upp nu. Bra att han håller fast vid vårt beslut när jag nästan är färdig att ge upp för att ha lättare kvällar och få sova på morgonen. Jag blir ju helt sjuk i huvudet om jag inte får sova. 

Dessutom har hon nu tagit tillbaka kvällsmjölken i sängen som vi ren en gång avvänjt henne från. Argh! Men det har varit enda sättet att få henne att lugna ner sig och tillslut somna. Det har liksom blivit ett substitut till tutten. Så vad är nu sen värre för hennes tänder? Inte vet jag. 

Puuh giv mig styrka! Om läget inte blivit bättre inom en vecka så ger jag upp. 

21.5.2019

Vår vardag kommer att suga i höst - Om dagvårdssituationen i Helsingfors

Nu har vi hunnit smälta dagvårdsbeslutet en stund och jag måste säga att ju längre jag smälter på det så desto sämre känns det. Melle fick alltså inte plats på det första alternativet, det vill säga, det svenskspråkiga dagis som ligger närmast oss och finns i samma byggnad som Kevin kommer att gå i skola och i eftis. Hon fick plats på det nästnärmaste.

Det låter ju bra, eller hur? Och jag måste direkt säga att jag vet att det gått riktigt dåligt för många familjer angående dagvårdsplatserna. Melissa kunde ju ha hamnat ut till Landbo i värsta fall och det hade varit en katastrof. Det är de flesta Helsingforsfamiljers mardrömsscenario.

Nå, varför är det då inte bra med den platsen som hon fick? Vårt familjs problem är min långa arbetsväg och det är den enda dåliga saken med stället där vi bor. Annars är allting här perfekt för oss. Min arbetsväg ena vägen är tyvärr nästan en timme lång. Och det är utan att man för eller hämtar på dagis. Och därför skulle det ha varit ytterst viktigt att få en plats på det närmaste dagiset som ligger på arbetsvägen OCH för att ha båda barnen på samma ställe.

Jag satt just och knäppte in i Reittiopas hur mina arbetsresor kommer att bli i höst. Kolla här. Först en bild på en helt vanlig morgon när jag far iväg till jobbet, utan att jag för någon till dagis eller skolan:

Ser väl helt "trevligt" ut redan utan dagislämning, visst? Nu råkar jag veta att om jag tar metron ända in till Järnvägsstationen och byter till tåg där så sparar jag några minuter, så i bästa fall kan jag klara mig till jobbet på 45 eller 50 minuter.

Ska vi sen ta och kolla hur det ser ut om jag far från jobbet klockan 16 och ska hämta båda barnen från olika ställen. Först tar vi och åker till Melles dagis:

Sidu! Om allt går bra så hinner jag fram PRECIS när dagiset stänger.

Sen ska Kevin hämtas från eftis. Vi rusar vidare:

Jaha. I heeeeelt bästa fall är jag framme 20 minuter efter att eftis stängt. Troligen senare för det tar ju tid att plocka upp Melle innan man hinner tillbaka till busshållplatsen.
Sen ska vi ju ännu hem från eftis med två trötta och hungriga barn:

Så kanske är vi hemma innan 18? 
Jag vill bara gråta. Och visst, läget är dåligt överallt i Helsingfors. Fy fan så ni trasslat in det för oss barnfamiljer! Folk blir erbjudna dagisplatser som gör vardagen till ett helvete och samtidigt tas kommuntillägget bort för över två-åriga barn som sköts hemma!!! Jag blir så jäkla bitter! Barnfamiljsvardagen är ett galet ekorrhjul redan som det är och så ska det trasslas till ännu mer.

Så nu köar vi efter en plats till vårt närmaste dagis. Det var vi tvugna att göra också när Kevin började och jag hoppades vi skulle slippa denna gång. Kevin fick plats efter bara några månader vilket var en otrolig lättnad. Och då hade vi INTE ENS TVÅ BARN på olika ställen. Det är så synd om barnen också att de rycks ur det som de just blivit trygga med. För Kevin var det väldigt tungt. Får se hur Melle tar det.

Melle har ju besökt vårt närmaste dagis nästan dagligen och hon är redan bekant med stället och folk där vet vem hon är. Vår familj är redan trygg med den härliga personalen och vi har haft ett väldigt bra samarbete.

Jag vet att det är ett jäkligt pusslande av dessa dagvårdsplatser men jag önskar ändå att man kunde se varje familjs situation som en helhet när man placerar ut barn på daghemmen. I ansökan kunde man uppge var man jobbar och hur lång arbetsväg man har. Har familjen en bil eller två bilar. Etc. För någon som har två bilar i familjen är det kanske inte så stor grej om dagiset inte ligger helt på vägen till jobbet. Det kanske skulle gå att placera lite fler barn på vettiga platser på det sättet och det skulle kanske inte vara lika många som köar och sedan ska skyfflas vidare till ett bättre beläget dagis om man skulle ha funderat på detta från första början.

I vårt fall skulle problemet vara löst om jag hade råd med en bil. Min arbetsväg är hälften snabbare med bil än kollektivt (i väntan på spårtrafik från Fiskehamnen till Böle!). Jag skulle hinna hämta båda barnen från olika ställen. Men jag har inte råd och vi bor i Helsingfors, jag tycker man i princip borde klara sig utan bil.

Nu är det ju vi själva som valt att flytta just hit, delvis just på grund av närdagiset och lågstadieskolan. Och vi har varit medvetna om min arbetsväg. Så tough luck! Skit på er, kanske ni tänker. Flytta mer centralt och sluta jåma. Men det är inget alternativ just nu. Plus att även då kan man ha oturen med dagisplats.

Enligt min logik borde Melle stå väldigt långt fram i kön eftersom vi haft inne vår ansökan i hela 1,5 år just för att vi visste att vi inte får det att gå ihop om hon hamnar på något annat dagis. Men jag vet inte om ansökningsprocessen har alls någon logik för vi kan inte få veta på vilken plats hon är i kön. Hon kan vara nummer ett eller hon kan vara nummer femton. Och så är jag ju nog medveten om att vissa går förbi i kön, socialfall t.ex.

Vi skulle också ha kunnat flexa med starten om det skulle ha gett någon större möjlighet till en plats på närdagiset. Börja en vecka tidigare t.ex. Men det verkade inte heller vara någon skillnad, eller jag vet inte. Fick aldrig några svar av föreståndaren.

Och det som gör detta ännu mer "humoristiskt" är att om man skulle ha möjlighet att sätta barnet på ett privat dagis som är bättre beläget för familjen medan barnet köar så tappar barnet platsen i kön till det kommunala dagiset. Så man tvingar familjerna att leva med dessa dagisplatser som gör vardagen väldigt svår.

Så under denna vecka som jag hunnit fundera på saken så har jag bara blivit mer uppgiven. Jag vet inte ännu hur vi ska lösa saken? Jobba distans? Sitta och jobba alla kvällar för man inte hinner jobba under arbetstid? Låna massa pengar för en till bil? Leasa en bil tills situationen löser sig? Byta jobb? Stanna hemma ännu längre med barnet? Låta 3jorn sköta både förandet och hämtandet (han måste väl också hinna jobba!)? Be om hjälp av far- och morföräldrar? Tvinga Kevin att komma hem självständigt från eftis (det vill han inte och jag tycker inte han måste heller för han är så liten)? Nog får vi detta säkert detta att funka tillfälligt, men roligt blir det ju inte. Jag skulle också villa att vi har möjlighet att i första hand själva rulla vardagen utan att vi behöver be om hjälp konstant.

Ja, ja bla bla man gör det bästa man kan med de resurser som finns. Men det tröstar nu inte oss barnfamiljer hemskt mycket när vardagen inte tänker gå ihop.

Snälla ni, håll tummarna för att hon skulle få en plats på närmaste dagis snabbt. Och hur har det gått för er andra som ansökt om dagisplats till hösten i Helsingfors? Jag har som tur hört att ens några fått den plats de önskat men jag har också hört om andra familjer som kommer att få det tufft i höst. Jaa, jaa flytta hit bara barnfamiljer! Här funkar det bra! Och ni som funderar på att skaffa barn, skaffa bara! Helsingfors sköter det finfint! Not.

Nåja. Nu har jag fått detta ur systemet. Detta var nu bara vår familjs historia. Vi får nu försöka njuta av sommaren. Lugnet före stormen. Usch, jag ser inte längre alls fram emot hösten.

10.4.2019

Tips på bra läppstift

Jag vet inte när jag skulle ha bloggat om smink senast (okej jag måste kolla, det var sommaren 2014). Men nu tänkte jag skriva om läppstift.


Jag skulle gärna använda läppstift för det är så himla snyggt. Men oftast är idén bättre än det sen är i verkligheten. Läppstift blir alltid sådär klumpigt (liksom små små klumpar) på mina läppar och torkar ut sådär underligt. Jag har därför använt mer läppglans.

Nu hörde jag av Catariina att hon köpt ett läppstift som varit jättebra så jag blev taggad att testa det. Det är ett matt läppstift av MAC.


Det var nästan omöjligt att hitta det med slutligen hittade jag ett fint urval på Sokos här i Helsingfors. Det var väldigt svårt att välja färg men jag tog slutligen ett pinkt läppstift. Och shit vad bra det var. Det blev liksom inte en äcklig hinna på läpparna, det satt bra och blev inte till torra klumpar efter att man haft det ett tag. Det kostade nog mer än de läppstift jag haft tidigare men det var nog värt pengarna.

Jag har också varit sugen på lila läppstift och jag köpte ett billigt sådant av märket Icon. Usch så dåligt det var jämfört med MAC-stiftet.


Så bara jag har lite pengar över så ska jag nog satsa och köpa några fler nyanser av MAC. Så kanske jag kommer att använda läppstift mer. Nu när jag mest är hemma så blir det inte så mycket av det men sen när jag börjar jobba kanske! Hurra!



25 år sedan vi började högstadiet-klassträff

I lördags hände något spännande. Vi hade nämligen högstadieklassträff. Jag var den som drog igång det hela när jag en vacker sommardag ifjol insåg att det år 2019 är 25 år sedan vi började högstadiet. Jag fick min vän som kumpan och tillsammans höll vi sedan i trådarna. Det var också flera som hjälpte till med olika grejs. Vi måste ju leta reda på folk som tog ganska mycket tid. Tyvärr hittade vi inte riktigt alla men nog den största delen.

Här underbara Emmy som ordnade klassträffen med mig.

Det blev också aningen yrt när restaurangen vi hade bokat plötsligt stängde sina dörrar och det slutliga antalet anmälda inte räckte till för det följande stället vi bokat. Men vi sadlade snabbt om och bokade ett kabinett på Loiste. Och det blev hur bra som helst. 

Jag måste medge att jag var väldigt nervös. Jag är ju relativt introvert och tystlåten så jag vet inte hur jag hittade på att jag skulle ordna tillställningen och hålla i trådarna. Jag har ändå ett starkt socialt behov.

Kabinett Vaakuna.
På träffen fanns både nära vänner, bekanta, sådana som jag följt på some men också sådana som jag inte sett en enda gång på tjugo år. Det var helt otroligt intressant att höra vad alla sysslat med efter högstadiet och det fanns massor att prata om. Både från högstadietiden och från nutiden. Jag skulle faktiskt gärna ha fortsatt i några timmar till för det kändes att jag inte hann prata med alla. Men tiden i kabinettet tog slut. 

Vi funderade länge om vi ska ha något program och vi beslöt sen att hitta på något litet. Det enda programnumret var en frågesport om högstadietiden som jag hade gjort. Vi gjorde också en presentationsrunda i början av träffen. Efter varje maträtt bytte vi platser vid bordet så vi hade möjlighet att prata med fler. Vi hade också grävt fram gamla bilder från högstadietiden som snurrade på en duk. Dom var roliga att titta på.



Sedan var det ett litet gäng som fortsatte till Kalle där vi hann prata lite till och DANSA!

Som sagt blev deltagarantalet ganska litet. Kanske är många upptagna i ”ruuhkavuodet” och säkert har högstadietiden varit en svår tid i mångas liv. Kanske man helt enkelt inte vill hålla kontakt. Och det förstår jag. Många bor också utomlands men till träffen kom det ändå folk från Amsterdam, Stockholm och Åland. Det uppskattar jag verkligen.

Fina vyer!
Det jag däremot som arrangör inte uppskattade var att det fanns anmälda som inte alls dök upp och inte heller meddelade något. Det känns inte så kul när man själv jobbat mycket för träffen. Men huvudsaken var att det blev roligt för dem som kom och jag tror alla hade bra fiilis efteråt.


Nu började jag drömma om en gymnasieklassträff, hahaa. Nästa år är det ju TJUGO år sedan vi skrev studenten. Det skulle vara väldigt roligt att träffa folk man gick i gymnasiet med. Men vi ska nu se, kanske jag inte nu direkt orkar börja ställa till med det.


5.4.2019

Dags för solbrillor!

Solbrillor kan ju vara lite problematiska med små barn. Liksom deras solbrillor. De kanske inte hålls på i farten eller då river barnet bort dem.

Melissa har gillat ha solglasögon för vi andra har. Hon ska ha allt som vi andra har. Men Kevins gamla BabyBanz har varit helt för små och spända så jag var tvungen att skaffa nya åt henne. 

Jag köpte ett par Babiators åt henne förra sommaren men de hålls nog inte alls på hennes huvud. Inte ens fast de har silikonband runt huvudet. 

Har kollat på lite olika brills men valet föll på ett par KidsBanz. Alltså i princip samma brillor som BabyBanzen hon haft men större. 

Modellen är inte så värst snygg och brillorna ser ut som något man gick med på 1990-talet (fast 90-talet är ju in!) Men de sitter så bra på huvudet och hålls stadigt. De har band runt hela huvudet. Det är bra om man t.ex. ska ha cykelhjälm på huvudet. De står inte heller ut åt något håll utan sitter smooth runt huvudet.
 

Dessutom hälften billigare än de Julbon eller Reiman som jag kollat på. Mycket bra!




Nu är hon redo för soliga vårdagar! Härligt med detta väder! Men nu sa de precis på nyheterna att det kanske ska snöa nästa vecka. Men det var ju väntat. Det blir ju alltid vinter på nytt efter att våren kommit. 

14.3.2019

Därför har jag trivts bättre som hemmamamma denna gång

Sakta men säkert börjar det närma sig två år som jag varit hemma. Jag har funderat mycket på varför jag har trivts så bra hemma denna gång. Vissa av er kanske minns att jag inte trivdes så bra senast jag var mammaledig och hade bråttom tillbaka till jobbet. Och jag var ju ganska orolig för hur det skulle kännas denna gång. Men det har varit en helande erfarenhet för mig på många sätt och jag har kommit fram till att det finns en massa olika faktorer som påverkat positivt.





- Förlossningen och början av babytiden gick SÅÅ mycket bättre nu
Förra gången gick jag ju igenom en horrorförlossning och var ganska traumatiserad efteråt. Det var mycket problem med amningen men jag kämpade envist på, på bekostnad av mitt eget psyke. Vi hade sålt vår lägenhet, flyttade ut när Kevin var en månad gammal. Bodde en månad hos svärföräldrarna och så flyttade vi till vårt nya hem när Kevin var lite på två månader gammal.

HERREGUD. Inte undra på att det var hemskt. Jag hann ju egentligen aldrig riktigt njuta av minibabytiden när det var ett jäkla packande och flyttande och stressande med allt möjligt.

Nu andra gången fick jag ett planerat snitt på grund av förlossningsrädsla. BÄSTA beslutet i mitt liv! Jag kämpade med amningen en tid men det var inget lättare denna gång. Jag slutade amma så jag inte skulle bli ett psykiskt vrak. Också ett mycket bra beslut och babytiden löpte väldigt smidigt. Melle sov i sin vagga och jag behövde inte ha en baby hängandes fast i mitt bröst hela natten och lida av ofantlig sömnbrist. Vi visste att hon var mätt och belåten och hon sov bra.

Det var liksom ingen större chock som den första gången. Det blev inte en så stor livsförändring eftersom vi redan levde en barnfamiljsvardag med allt vad det innebär. Jag behövde inte heller hitta min nya mammaroll för jag var redan van med den rollen.

- Vänner
När Kevin föddes fortsatte alla mina nära vänner sitt barnlösa liv som förut. Jag kände mig ganska utanför och led av att jag inte kunde vara med som förr. Visst fick jag nya kompisar också som hade baby men jag var en av de första bland mina nära vänner som fick barn.

Denna gång kryllar det av barn och bebisar. Det känns genast annorlunda när man är i en liknande livssituation med sina nära vänner. Jag har också haft turen att få hänga med vänner och kompisar under vardagarna eftersom många varit hemma med baby. Det har varit guld värt och gett mig massor energi.

Nu har ju situationen igen ändrat och många har börjat jobba. Plus att det inte går att flänga runt på samma sätt med en aktiv toddler som sover de bästa timmarna på dagen. Goodbye mammaluncher på restaurang!

- Hemmet
På grund av flyttarna var det ju ett enda kaos senast jag var mammaledig. Nu har det varit så skönt att få ha sitt hem och sin trygga punkt. Lite orkade vi laga om i vardagsrummet förra våren och de nya möblerna och målade väggarna har ökat min trivsel ofantligt mycket.

- Självsäkerheten
Jag är så mycket mer säker på min sak nu när det är andra gången. Jag var nog i någon sorts paniktillstånd senast när allt var nytt och nätet öste på med en massa krav (trodde jag). Denna gång har jag bestämt att jag vet vad som är bäst för Melle, min familj och mig. Det vet inte någon blomsterhatt på nätet. Jag hade sådan ofantlig panik över att göra allt rätt med Kevin och jag försökte följa alla råd och rekommendationer till punkt och pricka. Denna gång har jag dragit kurvorna raka (som man brukar säga på finska, mutkat suoriksi).

- Ekorrhjulet
Som jag skrev så hade jag bråttom tillbaka till jobbet senast. Nu när jag hunnit springa i det där ekorrhjulet i fyra år så har jag inte alls lika bråttom mer. Det är bara så galet att man ska springa på som en dåre och försöka hinna med allt. Jobb, barn, hobbyer, träning, sköta om hemmet, laga mat, vänner etc. Jag har inte alls haft bråttom tillbaka till det. Jag har verkligen njutit av att vi inte har några tighta tidtabeller att följa utan jag har hunnit andas och ta det lugnt. Mammaledigheten kom nog i ett väldigt bra läge i mitt liv. Jobba ska jag ju ännu i typ 30 år!

- Jobbet
Förra gången hade jag ett jobb att gå tillbaka till som jag brann för. Jag älskade det. Jag älskade mina arbetsuppgifter, arbetskompisarna och fiilisen. Efter en del organisationsförändringar har också mitt jobb och min roll ändrat väldigt mycket och i och med de förra samarbetsförhandlingarna hamnade jag på ett ställe som jag kanske inte riktigt hade sett att var nästa steg i min karriär. (Dock överlycklig att jag hade kvar ett jobb!)

MEN! Det har visat sig vara en bra sak i längden. Dels har jag haft ro att vara hemma och njuta av lugnet. Jag har haft en fin möjlighet att få jobba en dag i veckan. Det har bidragit väldigt positivt till mitt psyke att få göra något "vuxet" en dag i veckan. Resten av veckodagarna har jag sedan kunnat njuta av att hänga med min dotter eftersom jag varit laddad med energi efter att ha fått göra något annat emellan. Fått vara någon annan än en hemmamamma.

I augusti när jag börjar jobba mer ska jag dessutom få hoppa in på ett vikariat för ett halvt år och jag ska igen få lära mig något nytt. Så det har jag att se fram emot.

- Sömn
När Kevin var bebis vakade jag mer. Tyvärr hade jag inte riktigt insett vad konstant sömnbrist gör åt mitt psyke. Med Melle har 3jorn tagit ett större ansvar för nätterna och han har faktiskt varit den som vakat mer den senaste tiden. Dels tål han sömnbrist bättre än jag men han somnar också om ganska snabbt efter att han varit uppe. Jag kan vara vaken flera timmar bara för att jag stigit upp och gått till Melles rum och satt tutten i hennes mun.

- 3jorns jobb
Efter min förra mammaledighet har 3jorn blivit egenföretagare. Det är förstås tråkigt att han inte denna gång har möjlighet att stanna hemma en längre tid som han gjorde senast men det har hämtat mycket positivt med sig. Dels jobbar han 10 minuters körväg hemifrån. Han kan också själv bestämma sina tidtabeller och kan flexa en del. Han kommer hem tidigare än han gjorde då för sex år sedan. Han kan också jobba hemifrån vid behov, om jag t.ex. behöver bilen eller pga något annat. Mycket skönare!

- Två barn
Visst kan jag skratta ibland när jag ser tillbaka på tiden när jag tyckte det var så jobbigt att vara ensam hemma på kvällarna med Kevin. Det var ju nog ganska lätt med bara ett barn (förlåt jag vet att det här är störande läsning för vissa av er). För några kvällar sedan var jag på tumis med Melle och hann lägga henne innan killarna kom hem. Då år 2013 skulle det ha varit världens jobbigaste grej men nu löpte det supersmidigt när man bara hade en att ta hand om. Så det är ju nog ganska mycket mer när man har två i olika åldrar.

MEN! Det är helt ljuvligt med ett stort och ett litet barn. Liksom att man har det där stora barnet som man kan diskutera med och göra roliga saker med som man också själv njuter av. Och så har man den lilla yrbollen som är så gullig och rolig och go och kramig. Det blir liksom en konstig balans sådär psykiskt.

Samtidigt har jag mycket mindre tid att fundera på dom där kvasijuttuna som jag satt massor tid på första gången. Googla fram rätt sorts tandkräm och muggar och matgrejer och bärselen och d-vitaminer och och what not.

- Ta emot hjälp och egen tid
Jag är nog bättre på att be om hjälp. Dels kan jag redan innan jag är helt slut säga det ärligt åt 3jorn. "Att vet du nu skulle jag behöva komma bort lite för annars blir jag galen". Eller "Nu är jag helt ofantligt trött" och då vet han varför jag kanske är på dåligt humör eller irriterad.

Jag känner också att jag har lättare att komma iväg på egna grejer. Jag har kanske aningen mindre dåligt samvete än tidigare. Vi alla vet ändå att jag måste komma bort hemifrån ibland för att orka. Till exempel idag ska jag åka till Itis och hänga på kvällen för jag har inte varit någonstans på hela veckan. Att sköta om sig själv är väldigt viktigt för att man ska orka. Jag har liksom inte tappat bort mig själv den här gången.

Jag ber också min mamma och hennes man att ta barnen med jämna mellanrum. Det är en superstor räddning för både orken och äktenskapet. Ibland har jag dåligt samvete för de jobbar heltid och de är helt slut efter att ha haft ungarna över ett veckoslut. Men kanske de ändå kan hitta tid att vila ut sig. De verkar också uppskatta besöken och att de får hänga med barnen. De har fått en fin relation.

Även svärmor är en klippa och ställer upp i vått och torrt. Vi är lyckligt lottade!





Jaha. Det blev tydligen en roman! Jag har säkert glömt bort flera faktorer men här kom ju redan många. Jag har fem månader kvar tills jag börjar jobba 60% och Melle ska på dagis. Det känns både långt och kort. Men jag tror nog jag för det mesta kommer att njuta av den tiden.