24.1.2019

Att bo med en toddler

Alltså livet med en toddler... Dom är ju nog supersöta och underhållande men livet med dem är nog aningen tungt ibland.
Funderar på de vita träden. Pipo från Breden.

När Kevin var ett år och tre månader så började jag jobba och 3jorn blev hemma. Jag minns att det var en lättnad för mig att få börja jobba då. Jag var helt slut på toddlerlivet.

Melissa är ju ungefär i den åldern nu. Och denna gång är jag tacksam över att jag fortfarande får vara hemma. Hennes babytid var helande och jag upplevde den som ganska lätt jämfört med Kevins babytid då allt var nytt och jag var i någon sorts chocktillstånd. 

Nu är det härligt att kunna vara hemma men nog tär den här meininkin på mig lite. 

Sitter man vid matbordet och gör något (betalar räkningar, äter, dricker kaffe, spelar med Kevin) så ska hon vara med. Och ni vet att en toddler inte är så bra att ha i famnen om man försöker få något gjort på en dator, har hett kaffe i en kopp eller ett brädspel med massor små delar på bordet.

Sitter man på toaletten så är hon givetvis där. Hon försöker kika in i byttan, dra i mitt trosskydd och en gång försökte hon dra i tampongens snöre. Give me some privacy!

Sätter man igång tvättmaskinen så ska hon vara där och påta på alla knappar tills maskinen tiltar. Försöker man fylla tvättmaskinen så tömmer hon den. Hon älskar klädhögar och kommer hon åt smutsbyket så hänger hon mina smutsiga kalsare runt nacken. 

JAG ÄLSKAR KLÄDER säger hon här. Jag försökte städa mitt klädskåp men det var nog lite svårt med henne. Hon råddade till alla högar och kastade kläder omkring sig.
Lagar man mat ska hon vara i famnen och titta på. Det fungerar delvis men ska man skära något på skärbrädet så går det inte för man behöver två händer till det. Vi har knappt ätit några grönsaker alls den senaste tiden. Eheee.

Tömmer man diskmaskinen så är hon där och hjälper. Försöker ta alla vassa knivar och ska klättra in i maskinen. Om man öppnar luckan och där finns smutsiga kärl nappar hon flottiga smörknivar som hon börjar slicka på och transporterar runt i lägenheten.

Hon tycks vara en som gillar att klättra. Nu kommer hon också upp på matbordet via stolarna om hon så vill. På bilden hade vi filmkväll.


Om det finns en pall någonstans ska hon klättra upp på den och stå. Kevins rum är nu fyllt med pallar och dörren till hans rum är stängd så hon inte ska komma åt dem (nu har hon lärt sig öppna dörrar så hon har hittat en helt ny värld, ehe.) Hon också klättra upp på toalettstolen och så slickar hon locket. På toaletten älskar hon att ”sortera” (alltså slänga på golvet) mina topsyn och gräva i min necessär.

Finns det en väska eller påse med kläder någonstans så tömmer hon den runt hela lägenheten. 

Vet inte vad hon sysslar med här men hon har tydligen hittat en tom vinlåda bland skräpet.

Hon älskar att ta på sig skor och så går hon runt med dem i lägenheten och lämnar dem på en massa random ställen. 

Ser hon en ipad i någons hand blir hon helt galen. 

Också om hon ser rulltrappor så blir hon galen. Hon skulle villa åka upp och ner och upp och ner. Gäller också helt vanliga trappor och hon kan ju inte gå i sådana helt självständigt.

Här går hon underligt snällt hand o hand med sin far i Itis.
Man måste ständigt fundera vad man lämnar framme på en sådan nivå att hon når det. Hon kan söndra, riva, äta, slicka, gömma och what not det man lämnat fram. 

Nu har hon börjat tömma min handväska och jag väntar bara på att hon lyckas gömma min plånbok eller mina nycklar. 

Öppnar man en låda eller ett skåp i köket så ska hon vara där och inspektera och gräva och sprida ut grejer.

Det var nu en del exempel (addera till att man möjligen inte får sova och är helt slutkörd).

Under julhelgerna fick vi uppleva packandet bara för att vi skulle bort över dagen. Det kändes som jag inte gjorde så mycket annat än packade ner saker och packade upp dem igen. Sån mängd grejer hon behövde med! (Utdrag ur packningslista: Vagn, matstol, pupu, tutt, blöjor, byteskläder, innetossor (kalla golv), babylarm, toppapåse till vagnen, tuttflaska för kvällsmjölken, sojamjölk, vattenmugg, babysnacks, pyjamas, tandborste och kräm (vi lät henne somna till nattsömnen i bilen på julafton), utekläder + andra torra utekläder ifall hon ska sova i vagnen etc etc).

Som jämförelse Kevins packning: iPad och futiskort.

Jag vet inte om jag inbillar mig men ibland känns det som folk tycker att jag är en lite jobbig morsa. Kanske just för att jag är ivrig på att planera. Planera dagssömner och planera packning och vad som kan tänkas behövas med. Det är mitt sätt att hantera kaoset och gör att jag klarar det bättre.

Jag har fått höra kommentaren: Jag har nog inget minne av att det skulle ha varit så hemskt jobbigt med små toddlers. En kommentar som inte ger något bra förutom då kanske bra fiilis åt den som själv uttrycker den kommentaren? För den får känna sig bättre än den slutkörda morsan. Men alla bär vi på olika mentalt bagage med oss. Alla reagerar vi olika. Alla vi orkar olika.

Det bästa är när någon bekräftar en. Som exempel när barnen hade varit en natt hos min mamma och hennes man så sa hon: "Jag fattar inte hur du hinner med allt. Man ska hela tiden göra något. När en sak är färdig så ska man göra nästa. Jag förstår att du är helt slut."

Eller när min bror som numera har en liten baby på julaftonen sa åt mig: "Jag minns när vi skrattade åt er när ni alltid kom med jättepackning när ni skulle någonstans. Men NU FÖRSTÅR VI DET! Sablar så mycket grejer man behöver med!"

Då får jag en känsla av att det inte är bara jag som är hispig. Och det är skönt.

Så, de som känner mig vet att toddlertiden inte är min favorittid. Visst älskar jag mitt lilla barn. Samtidigt som hon kräver massor så är hon också otroligt underhållande och vi alla skrattar åt hennes eskapader dagligen. Hon är ju helt ljuvlig och det är ju meningen att hon nu sa vara som en toddler är. Det är ett utvecklingsskede.

Kevin brukar gå in till henne på morgnarna innan vi ens har vaknat. Han säger att det är roligt att underhålla henne.
Men ibland när det är extratungt så brukar jag titta på vår förstfödde och tänka att någon gång har vi två stora barn. Då kommer livet att vara på ett helt annat sätt. Samtidigt som jag inte alls vill att den lilla ska växa upp snabbt (min sista bebis) så längtar jag också i smyg lite till framtiden. Att kanske hinna tänka en hel tanke till slut. Att ha lite personal space. Att ha två barn som är ganska självständiga och klarar många dagliga grejer utan min hjälp. Två som kan prata och berätta vad de vill och vad de tänker. Så länge de ännu vill kramas med mig! Sen när de är så gamla att de inte längre vill så sen har det gått för långt. Hehehe. 

6 kommenttia :

  1. Amen 😅 dom som säger att det inte var så jobbigt med toddlers har bara förträngt det!
    Skrattade nästan högt när jag läste ditt inlägg, känner väldigt bra igen mig. Här härjar tvillingar på 1år&4mån omkring över högt och lågt. Puh 😬

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hahahaa ai du har TVÅ!!!! Jag kan bara föreställa mig hur det är. De är vara en månad yngre än melle.

      Poista
  2. Spot on. Exakt så där är det hos oss också. Lägg till ännu matrester överallt.

    VastaaPoista
  3. Exakt! Gör inget annat än städar undan matrester från golvet, bär barn, lagar mat, plockar saker som är utspridda. Intensivt med små barn. Den magiska åldern är ju typ 3.. då man kan vila med ett halvt öga sålänge barnet ser på film.. sen blir det bara bättre tills den dagen då de inte vill umgås mera med sina föräldrar ��

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag minns att när K fyllde 3 så blev det enklare. :)

      Poista

Roligt att du kommenterar!