20.6.2019

Bra att tömma det negativa ur huvudet innan semestern

Jag är en av de människorna som tycker man ska få dela med sig även av sämre fiilisar om man känner för det. Någon kanske tycker att man är en klagare och jåmare om man gör det men i dagens digitala flöde behövs det nog en mer realistisk bild av livet än den som många ger på some.

Ungefär så här känner jag mig. Den här stackars bilen står på Degerö vid gamla köpcentret.

Man ska få klaga. Visst är man tacksam över allt man har men livet är inte endast lätt och kiva och städigt och snittblommor konstant. Jag är verkligen ingen människa som lever på rosa moln hela tiden. Visst händer det ibland men oftast är jag mer av en realist. Kanske också en pessimist ibland.

De senaste veckorna har varit otroligt tunga för mig psykiskt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske alla de sömnproblem som den lilla har och två års nattuppvaknanden i bagaget. Jag har liksom ingen reserv att ta ifrån och ibland känns det ärligt sagt att jag ska gå under efter en natt då jag vakat med henne i flera timmar. Jag känner att jag inte kommer att klara följande dag.

Igår var det riktigt hemskt. Jag hade lust att vråla så hårt jag kan och slå alla aggressioner ur mig. På Facebook skrev jag att jag skulle behöva ett ljudisolerat mjukt rum där jag kunde härja på en stund. Det skulle säkert kännas så bra efter det. Man förväntas ju bara ta emot barnens vrålande och så ska man vara så jäkla vuxen och sansad fast man känner att man håller på att explodera. Sen ska man ännu lyckas med alla vardagssysslor där emellan. Mitt stubin blir så jäkla kort om jag har sömnbrist.

Jag hatar att jag blir sådan. Vi har försökt allt med hennes sömn. Det känns liksom att man inte alls har någon kontroll över detta.

När jag är slut och trött märker jag också att jag får andra problem. Jag lider ju av någon form av social fobi ibland. Det är svårt för jag har ett stort behov av sociala kontakter och interaktion med människor men samtidigt lider jag av social fobi. Jag njuter av att få diskutera med en eller två människor men större grupper med människor jag inte känner bra är svåra för mig.

Jag var på en firmafest i fredags och där kände jag väldigt stor ångest. Delvis pga. tröttheten men också det att jag varit borta i två år och inte hade riktigt någon grupp som jag hörde till och det kändes att jag inte hade någon att hänga med. Jag ville väldigt mycket gå på festen men det var en tung kväll för mig i slutändan. Jag var väldigt ledsen hela helgen efteråt.

På firmafest

Det känns liksom att jag inte längre vet hur jag ska vara i sådana sammanhang när jag varit hemma så länge. Och det blir inte lättare av att jag inte riktigt känner att jag hör någonstans på jobbet. Jag hoppas detta är något som kommer att lätta när jag i augusti får börja med nya arbetsuppgifter i ett nytt team. Min arbetsbild har varit så splittrad i många år att jag verkligen saknar att få jobba i ett team där man har något med varandra att göra.

Idag är faktiskt min sista normala hemmamammadag. Nu börjar semestern och för en hemmamamma innebär det ju tyvärr mer jobb. Jag har inget ekorrhjul att ta paus ifrån utan det känns som semester blir mer jobb för mig än den vanliga hemmamammavardagen varit. Det är så tråkigt att det känns så.

Måste hitta på sätt att få det att kännas roligt men det är svårt att satsa på det när man är så trött. Vi får se hur det blir.

Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag inte uppbyggd så att jag skulle orka vara med en annan person 24/7. Jag behöver lite luft. Jag behöver andra intryck.

Därför är det väldigt bra att jag börjar jobba mer i augusti. Vi behöver nog alla det. Det känns ändå skönt att jag hade möjlighet att vara hemma så länge att det blev tillräckligt. Att jag inte behövde börja jobba ännu då när det inte kändes bra (Visst har jag jobbat en dag i veckan vilket nog varit en stor räddning för orket). Men i augusti har jag varit i huvudsak hemma i ca. två år och två månader. Nu behöver jag något mer. Hur det sen blir med att jobba om hon fortfarande inte sover på hösten så vet jag inte.

Idag är vår sista dag!

Det blev nu en liten avautuminen för att få ut det som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Har skrivit detta med tårar i ögonen och känner mig verkligen fragil. Men det är säkert bra att spy ut lite innan semestern. Tömma hjärnan liksom lite. Den brukar ju gå på övervarv.

Nu hoppas jag på en såndän Instagramvänlig semester. Fint väder, glada och snälla barn, smältande glassar, kärlek, skumppa med härliga vänner, lite resor, blommor osv. Vem vet, kanske semestern ändå gör bra för mig fast det nu känns tungt. Kanske är det bra att bryta de vanliga vanorna och rutinerna lite. Vi får hoppas det blir så. Samtidigt vet jag att livet aldrig är Instagramvänligt konstant.

Ha en riktigt skön midsommar alla ni som orkat läsa och hoppas ni får en fin sommar! Men kom ihåg, det är okej att det inte alltid är perfekt och fint och Instagramvänligt! Så är det i riktiga livet.

3 kommenttia :

  1. Krafter! Hoppas det lättar med hennes sömn och att du får det bra på jobbet!

    VastaaPoista
  2. Tusen kramar!! Dina känslor är tillåtna och förståerliga. Hoppas du snart får sova och försök komma till ro i dina känslor och inte skuffa undan dem fast de känns dåliga. De är bara känslor, de måste accepteras för att gå bort. <3

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!