30.9.2019

Morsan som håller på och går i bitar

Foto från Pärnu. Då fick jag sova nästan ostört i en vecka.

Det har varit lite mycket nu. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Melles sömnproblem. Jag skrev också: Får se hur det går om hon fortfarande inte sover och jag börjar jobba. Hon vakar ju vissa nätter i flera timmar. Och andra nätter sover hon. Så nu vet jag nog hur det känns med en unge som inte sover när man försöker jobba. För hennes sömn har inte blivit bättre. Det har bara blivit sämre. En natt körde 3jorn iväg med Melle till svärmor klockan 4 på natten. För att någon skulle få sova i detta hushåll.

Jag har nya arbetsuppgifter. Det är precis det jag vill jobba med inom bolaget men mitt huvud hålls liksom inte med. Det är svårt att förklara men när man inte sovit på några år och ska försöka fatta en massa nytt så blir det lite svårt. Det känns som hjärnan fungerar genom sirap, typ. Jag känner definitivt att jag inte lever upp till förväntningarna och vissa dagar stirrar jag bara på skärmen och känner att jag inte får grepp om något.

Jag har blivit en mamma med väldigt kort stubin. En sådan jag aldrig skulle bli. Jag skulle inte skrika (om inte det veeeeerkligen var läge för det) och inte tappa nerverna direkt. Jag skulle vara pedagogisk och allt detdär skitet man läser på nätet numera. Vitsi vilken press man känner som förälder i detta läge. När ens eget ork är helt slut. Och sen kommenterar ännu någon ens agerande som mamma. Shit vad ont det tar.

3jorn har alltid varit klippan i denna familj. Men nu ser jag inte hur han ska orka i evigheter. Vi alla vet att jag far sekasin av sömnbrist men nu hade vi en natt som 3jorn for iväg med Melle kl 4 på natten till svärmor. Dels för att någon i detta hushåll skulle få sova och dels för han inte orkade, han behövde hjälp.

Jag är livrädd för vad som ska hända om inte min klippa längre orkar. Han har alltid varit den som tagit över när jag är ur gängorna.

Vi har konstaterat att detta inte längre håller. På rådgivningen uppmanade hälsovårdaren oss att söka oss till läkare. Jag upplever bara att läkare ofta inte är till någon hjälp. De bara sitter där och lyfter höga löner och behandlar symptom och är inte intresserade av det som orsakar problemet. Och så hör det till deras arbetsbild att säga att "detta är en svår ålder" eller "det är nog bara en fas". Vår fas har snart hållit på i 1,5 år.

Vi bokade tid till en gastro-specialist och släpade oss till Kampens Pikkujätti. Men vet ni vad! Vi satt och väntade i 15 minuter och sedan kom det fram att läkaren glömt komma på jobb. Oj herregud ni skulle veta hur jag tänkte få ett allvarligt nervöst sammanbrott. Vi hade samlat kraft och äntligen efter ett år försökt få hjälp av någon som vet något och så blir det ett platt fall.

Igår vägrade Melle sova dagssömn. Efter en hel natts sömn. Jag var ensam med henne och mina nerver bara for. Vi hade program inplanerat för eftermiddagen men jag bara inte klarade det så 3jorn for ensam med barnen. Jag satt i soffan och drack vin, grät och kände mig som en skitmorsa.

Jag har liksom noll tålamod. Det skrämmer mig. Jag vill inte vara en mamma som exploderar och som barnen måste trippa försiktigt kring. Jag har svårt att hantera Melles eviga skrik. Hon kan ju inte uttrycka sig så bra i ord ännu så det blir mest skrik.  Jag har också funderat om hennes agerande delvis kan bero på att hon inte har det bra, att hon har ont någonstans. Alla våra uppfostringsprinciper har farit åt helvete för vi orkar inte med hennes vrålande. Aldrig att Kevin skulle ha fått bete sig likadant i samma ålder. Och nu låter vi bara Melle leva loppan och diktera för vi inte har krafter. Jag är rädd hur det kommer att bli.

Jag förde Melle till allmänläkaren i fredags bara för att kolla att hon har allt okej. Inget hittades. Läkaren ba: Detta är en svår ålder och faser bla bla bla. Det vanliga. Och jag skulle ha velat slå till henne. Faser in my fucking ass. Jo visst, hon har börjat dagis vilket gjort att saker blivit värre. Men problemen har ju börjat långt innan det.

Denna vecka har vi tid till gastrospecialisten som glömde komma på jobb. Jag hoppas att jag hålls i skinnet på hennes mottagning och att hon ska ta oss på allvar. För om hon inte har något att komma med så vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Jag fuckin orkar inte mer... Stressnivåerna är så höga av att aldrig veta när man får sova eller när någon exploderar. Jag skulle behöva en semester från mitt liv och bara få sova och sova och sova. Det är konstigt hur ett liv som är väldigt bra kan kännas så skit och tungt när man har sömnbrist.

Nåja. Det var lite svammel det! Om jag bara orkar så ska jag försöka hålla er uppdaterade vad som händer när vi varit till läkaren.

Hon är så ljuvlig när hon är vanlig. Men hennes explosioner och mitt korta stubin går liksom inte ihop just nu.

9.9.2019

En tumisresa med den förstfödde

Förra veckoslutet for det stora barnet och jag på en extempore trip. Vi körde till min mammas och hennes mans landeställe. Och jag säger bara att vitsi det var lätt att resa med ett stort barn. Det gjorde så gott för oss båda med lite tumistid.

Mumi och Kevin på skogsäventyr.

Lillasyster Melissa är i en intensiv ålder nu. Massor vilja och fart har hon. Men inte ännu så mycket förstånd. Och hon är ju ljuvlig men nog blir man lite slut.

Som storebror kan det också vara ganska tungt. Han är en härlig storebror och har väldigt mycket förståelse med den lilla och leker mycket med henne. Men oftast gör vi ju saker på hennes villkor och följer hennes tider. Och vissa saker gör vi inte alls just nu. Som t.ex. spelar brädspel. Det är helt hopplöst för hon ska vara med och grejerna bara flyger.

Så vackert.
Därför var det så bra att vi kom iväg på tumis. K fick all min uppmärksamhet. Och dessutom min mammas och hennes mans uppmärksamhet. Det blev riktigt show på kvällen och han njöt verkligen av det.

Det var så lätt att vara på landet när man inte behövde hålla reda på det lilla yrvädret som möjligen kunde falla ner från någon klippa eller hitta på något annat farligt. Jag hann till och med jobba lite, blåsa ner barr från stugtaken.

Huoltonainen.
Det var skönt att vara i bastun i lugn och ro och sitta och diskutera och fundera tillsammans. Att gå på promenad i skogen och undra över saker tillsammans. Att gå och lägga sig utan en himla show. Att få sova i samma mysiga utrymme med barnet och inte behöva vara på sin vakt över när det börjar skrikas. Att vakna och kunna ligga i sängen och dra en god stund innan man steg upp. Att åka bil utan att någon skriker och härjar på i baksätet. Att handla utan att någon drar ner allt från hyllorna. Att inte hela tiden behöva vara beredd på följande toddlerexplosion. Att märka hur enkelt det är att packa åt bara ett stort barn.

Jag hann också träna.
Ja, det var verkligen värdefullt och Kevin älskade vår lilla resa. Men visst saknade vi lillasyster också. För fast det är intensivt så är hon nog så himla gosig och rolig. Hon börjar prata allt mer och sjunger väldigt fint. Hon ska ju vara som hon är, en toddler. Det hör ju till.

Formula och tårta.
Men det är också bra att göra saker på det stora barnets villkor ibland. Nu fick ju båda barnen dessutom en förälders odelade uppmärksamhet. Melissa och 3jorn hade haft det riktigt bra här hemma medan vi var borta. Faktiskt så hade det varit mindre explosioner och det mesta hade gått riktigt smooth.

Min kära smarta ljuvliga roliga sjuåring.
Och jag njöt av tystnaden, friska luften, den fina utsikten och vågornas skvalp. Att känna kärlek och lugn istället för att ständigt vara på alerten och redo att hindra en katastrof. Det var härligt! I vardagen hinner man liksom inte riktigt stanna upp. Där på stugan kände jag mig mentalt närvarande.
Hoppas vi kan göra en liten trip på tumis snart igen!