30.9.2019

Morsan som håller på och går i bitar

Foto från Pärnu. Då fick jag sova nästan ostört i en vecka.

Det har varit lite mycket nu. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Melles sömnproblem. Jag skrev också: Får se hur det går om hon fortfarande inte sover och jag börjar jobba. Hon vakar ju vissa nätter i flera timmar. Och andra nätter sover hon. Så nu vet jag nog hur det känns med en unge som inte sover när man försöker jobba. För hennes sömn har inte blivit bättre. Det har bara blivit sämre. En natt körde 3jorn iväg med Melle till svärmor klockan 4 på natten. För att någon skulle få sova i detta hushåll.

Jag har nya arbetsuppgifter. Det är precis det jag vill jobba med inom bolaget men mitt huvud hålls liksom inte med. Det är svårt att förklara men när man inte sovit på några år och ska försöka fatta en massa nytt så blir det lite svårt. Det känns som hjärnan fungerar genom sirap, typ. Jag känner definitivt att jag inte lever upp till förväntningarna och vissa dagar stirrar jag bara på skärmen och känner att jag inte får grepp om något.

Jag har blivit en mamma med väldigt kort stubin. En sådan jag aldrig skulle bli. Jag skulle inte skrika (om inte det veeeeerkligen var läge för det) och inte tappa nerverna direkt. Jag skulle vara pedagogisk och allt detdär skitet man läser på nätet numera. Vitsi vilken press man känner som förälder i detta läge. När ens eget ork är helt slut. Och sen kommenterar ännu någon ens agerande som mamma. Shit vad ont det tar.

3jorn har alltid varit klippan i denna familj. Men nu ser jag inte hur han ska orka i evigheter. Vi alla vet att jag far sekasin av sömnbrist men nu hade vi en natt som 3jorn for iväg med Melle kl 4 på natten till svärmor. Dels för att någon i detta hushåll skulle få sova och dels för han inte orkade, han behövde hjälp.

Jag är livrädd för vad som ska hända om inte min klippa längre orkar. Han har alltid varit den som tagit över när jag är ur gängorna.

Vi har konstaterat att detta inte längre håller. På rådgivningen uppmanade hälsovårdaren oss att söka oss till läkare. Jag upplever bara att läkare ofta inte är till någon hjälp. De bara sitter där och lyfter höga löner och behandlar symptom och är inte intresserade av det som orsakar problemet. Och så hör det till deras arbetsbild att säga att "detta är en svår ålder" eller "det är nog bara en fas". Vår fas har snart hållit på i 1,5 år.

Vi bokade tid till en gastro-specialist och släpade oss till Kampens Pikkujätti. Men vet ni vad! Vi satt och väntade i 15 minuter och sedan kom det fram att läkaren glömt komma på jobb. Oj herregud ni skulle veta hur jag tänkte få ett allvarligt nervöst sammanbrott. Vi hade samlat kraft och äntligen efter ett år försökt få hjälp av någon som vet något och så blir det ett platt fall.

Igår vägrade Melle sova dagssömn. Efter en hel natts sömn. Jag var ensam med henne och mina nerver bara for. Vi hade program inplanerat för eftermiddagen men jag bara inte klarade det så 3jorn for ensam med barnen. Jag satt i soffan och drack vin, grät och kände mig som en skitmorsa.

Jag har liksom noll tålamod. Det skrämmer mig. Jag vill inte vara en mamma som exploderar och som barnen måste trippa försiktigt kring. Jag har svårt att hantera Melles eviga skrik. Hon kan ju inte uttrycka sig så bra i ord ännu så det blir mest skrik.  Jag har också funderat om hennes agerande delvis kan bero på att hon inte har det bra, att hon har ont någonstans. Alla våra uppfostringsprinciper har farit åt helvete för vi orkar inte med hennes vrålande. Aldrig att Kevin skulle ha fått bete sig likadant i samma ålder. Och nu låter vi bara Melle leva loppan och diktera för vi inte har krafter. Jag är rädd hur det kommer att bli.

Jag förde Melle till allmänläkaren i fredags bara för att kolla att hon har allt okej. Inget hittades. Läkaren ba: Detta är en svår ålder och faser bla bla bla. Det vanliga. Och jag skulle ha velat slå till henne. Faser in my fucking ass. Jo visst, hon har börjat dagis vilket gjort att saker blivit värre. Men problemen har ju börjat långt innan det.

Denna vecka har vi tid till gastrospecialisten som glömde komma på jobb. Jag hoppas att jag hålls i skinnet på hennes mottagning och att hon ska ta oss på allvar. För om hon inte har något att komma med så vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Jag fuckin orkar inte mer... Stressnivåerna är så höga av att aldrig veta när man får sova eller när någon exploderar. Jag skulle behöva en semester från mitt liv och bara få sova och sova och sova. Det är konstigt hur ett liv som är väldigt bra kan kännas så skit och tungt när man har sömnbrist.

Nåja. Det var lite svammel det! Om jag bara orkar så ska jag försöka hålla er uppdaterade vad som händer när vi varit till läkaren.

Hon är så ljuvlig när hon är vanlig. Men hennes explosioner och mitt korta stubin går liksom inte ihop just nu.

8 kommenttia :

  1. Det har inte funderat på att hon kan ha någon diagnos? Någon slags funktionsnedsättning ? Som ställer till hennes sovande o humör? Alla funktionsnedsättningar kan ju komma fram på olika sätt. Ja, inge vet ju jag. Är ingen expert. Men kanske ngt man borde lägga bakom örat? Kämpa på!

    VastaaPoista
  2. Kämpa! Det är skit att höra då man är mitt i det, men det blir bättre. Er situation låter så bekant, jag får flashbacks från när jag nästan inte orkade då mellanbarnet var litet. Ni är bra föräldrar, försök hålla ihop så bra ni kan.

    VastaaPoista
  3. Kolla sleepy.fi. Rekommenderar varmt!

    VastaaPoista
  4. Jag rekommenderar varmt Kirsi Juutilainen. Hon är psykoterapeut och har mottagning bl.a. på Aava i centrum. Hon hjälpte oss då vi hade sömnproblem med vårt barn. Visserligen var barnet då under 1 år, men jag skulle absolut fråga henne om hon jobbar med toddlers också. Kirsi är empatisk, peppande och ger konkreta råd t.ex. om kvällsrutinerna. Under sömnskolan ringde hon upp oss följande dag för att fråga hur natten hade gått (och gav oss föräldrar massor med komplimanger fast man själv kände sig jätte osäker). http://www.vauvaperhetyo.fi/index.php/tiedot/psykoterapeutti-kirsi-juutilainen

    Det känns som att allmänläkare inte har koll på det här, de är kanske ute efter att gallra "allvarligare" problem. Minns en rådgivningsläkare som endast sade "hmm...svårt att säga" till alla frågor som vi nyblivna föräldrar hade. Bad om att få byta till en annan läkare vid nästa besök.

    VastaaPoista
  5. Vid HUS Barnpsykiatri finns en speciell enhet för små barn, Pikkulapsi-psykiatria. Ni kunde försöka få en remiss dit, via rådgivningsläkaren? Där arbetar barnpsykiatrar, psykologer, psykoterapeuter, sjukskötare, socialarbetare, och de har stor sakkunskap och erfarenhet av de svårigheter du beskriver. Jag hoppas ni hittar hjälp till er situation! /Jessica

    VastaaPoista
  6. Stackars er. Känner igen mig själv i det du beskriver om att ha slut på ork och kort stubin. Det som hjälpt mig är att sluta rusa hit och dit, dvs att röra mig lugnare. Att gå långsammare till metron, duka långsamt, röra mig långsamt mellan köket o sovrummet, mellan rummet på jobbet o matsalen etc. Det är jättesvårt i början men jag märker att lugnare rörelser hjälper hjärnan att ta det lugnare och jag får längre stubin. Mycket är svårt att påverka men hur du rör dig är ändå bland det lättaste. Tiden man "sparar" genom att ständigt skynda sig är dessutom väldigt liten.

    VastaaPoista
  7. Hoppas du och din familj får hjälp snart! Att inte få sova är det värsta som finns, man blir en helt annan person. Jag hoppas också att orsaken till vakandet reder ut sig. Om det är så att vakandet/humöret inte orsakas av någon fysisk orsak som ont i magen, så kanske det är lättare (eller svårare, möjligen) att börja tänka på alternativa orsaker. Jag är verkligen ingen psykolog eller läkare men som den som skrev första kommentaren skrev, kan vissa neuropsykiatriska funktionsnedsättningar orsaka t.ex. sömnsvårigheter eller "bråk" (p.g.a. en viss oflexibilitet, svårigheter att avbryta och påbörja aktiviteter). Jag skriver detta av egen erfarenhet, mera som en tankeställare. Oavsett vad som händer och kommer fram önskar jag verkligen att er ohållbara situation snart tar slut. Många kramar till er!

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!