21.2.2020

En hälsning från dimman

Min blogg har säkert aldrig varit tyst så här länge. Dels har jag varit för trött för att uppdatera och dels har jag en känsla att någon som orsakat oss väldigt mycket skada brukar titta in här nu och då. Och därför har jag inte skrivit. På some går det ju att blocka folk, men inte här så länge jag har en öppen blogg.

Men vad blir det till om man låter idioterna segra? Nå till ingenting. Så nu tänker jag skriva ändå.

Hela hösten på bloggen handlade ju om hur slut jag var. Vi har fått den lilla att sova relativt bra med hjälp av specialdiet så det känns nog att det varit hennes mage och kliande som kanske hållit henne vaken tidigare. Hon sover alltså helt okej på natten, efter en helvetes toddlerkamp innan insomnandet och en jävla tidig väckning. Men bättre såhär än att man måste vaka flera timmar mitt på natten.

Men jag har ändå haft tankki tyhjä. Det har hänt så otroligt mycket skit i mitt liv på en gång att jag inte fattar att en människa ska få ta så mycket på en gång. Visst har det hänt väldigt mycket bra också men jag har verkligen kämpat med att hålla huvudet på ytan. Men förra veckan var ganska hemsk. Jag kunde inte sova på grund av allt och mina stressnivåer var skyhöga. På grund av att jag inte sov så kändes det som jag gick i en dimma. Jag fattade ingenting. Jag hade svårt att ta tag i något. Jag hade verkligt svårt på jobbet. En kväll körde jag på Ring trean med stirrig blick och plötsligt höll jag på att köra av vägen i 80km/h hastighet. Jag fattade liksom inte var filen gick. Jag blev ganska skärrad. Tur att barnen inte var med.

Men nu har jag varit sjukledig i några dagar. Jag kände att jag måste blåsa av detta nu, innan det går så långt som senast. Nu har jag sovit klockan runt några gånger och typ bara legat och tittat på Grace & Frankie på Netflix (ai vitsi det är bra, hihi). Och nu känner jag mig plötsligt inte lika handlingsförlamad längre. Flera års sömnbrist botas nu inte på några dagar men åtminstone är det i rätt rikting. 

Jag känner mig skit för att andra varit tvungna att ta mer ansvar när jag vilat. Att någon skött om mina barn fast jag varit hemma på dagen. Att mina kolleger varit tvungna att fixa det jag skulle sköta denna vecka.

På tal om jobb. Det känns som jag alltid ska lära mig nya arbetsuppgifter samtidigt som livet krisar. Lustigt att det blivit så så ofta. Just nu har jag ett jobb som jag verkligen trivs med och mina kolleger är härliga. Men det har varit kämpigt att hitta en balans i livet. Först i augusti då jag började jobba tre dagar i veckan med helt nya arbetsuppgifter (och en toddler som inte sov) och sedan i januari när jag gick upp i arbetstid ytterligare (och jag själv inte sov).

Jag träffade en barndomsvän i början av veckan och vi konstaterade att nog är denna småbarnstid ju helt absurd. Liksom vad allt man ska räcka till och känslan av att någon konstant kräver något av en. Jag kan ärligt säga att jag är väldigt dålig på detta. Jag väntar verkligen på att lilla barnet blir lite äldre och inte behöver mig konstant utan jag kanske också hinner andas en stund på kvällen efter jobbet. Och tiden då man inte behöver ständigt vara på sin vakt inför följande toddlerexplosion och då allting inte ska vara en skrikkamp. Tiden då man kanske hinner vila ut lite på ett veckoslut.

Och på tal om att känna sig skit. För några veckor sedan blev jag också mom shamead (nå kanske inte direkt mom shamead, men kanske överlag shamead) för att jag skippade en förfest för att jag kände att jag behövde vila. Vi skulle ut och dansa som jag så sett fram emot. Jag älskar att dansa och visste att jag skulle känna stor glädje där på dansgolvet. Jag tog till och med ett hotellrum bredvid klubben vi skulle till så det inte skulle bli så sent innan jag var i säng (tar en timme att komma hem på natten). Så det kändes inte så kul att någon tog problem av att jag behövde vila. Man vet ju aldrig vad som pågår i andras liv, vad det är som sliter på en människa. Det är en bra regel att komma ihåg.

Så nu blir det att jobba på att hitta en balans i denna galna livssituation. Jag har ju precis det jag vill ha. En härlig familj, släkt och vänner, ett nytt utmanande jobb, ett hem där jag trivs och än så länge hälsan i behåll fast den också strulat en del. Jag vill att 2020 ska bli så mycket bättre än skitåret 2019 som slutade värre än jag någonsin kunde ana. Nu är det bara att kämpa vidare och försöka se allt det fina i livet. Thank god för att denna gråa äckliga årstid snart är slut!!! Jag behöver sol och värme!!!

Hur har ni gjort för att klara er med vettet i behåll under de galna småbarnsåren?


Att sova i duschen kanske är ett trick? :D

1 kommentti :

Roligt att du kommenterar!